Bron över Säveån vid Häradsvad ("Härsvad") i Vårgårda Kommun, byggdes 1898 och skulle haft två valv. Men Klara Pettersson (1844-1913) i Ödegärdet, krävde att ett tredje valv skulle byggas. Hon lyckades genomdriva detta och valvet kom att kallas "Klaras åra". Kanske behövde hon ett bra ställe att tvätta på inte långt från hennes gård.
Hela bron på ett foto från Kulturlagret/Vänersborgs Museum. Foto:Gustaf Ewald 1936.
När jag var liten sjöng min mamma mycket och spelade gitarr till. Hon tyckte mycket om gamla svenska visor, både glada och sorgliga. Jag sjöng ofta med och lärde mig på så sätt många av vår svenska visskatts vackraste melodier. De jag minns särskilt är:
Evert Taube: Så länge skutan kan gå, Pierina (som vår hund fick heta), Flickan i Havanna och många fler.
Nils Ferlin: Inte ens en grå liten fågel, När skönheten kom till byn, Stjärnorna kvittar det lika.
Lillebror Söderlund: tolkningar som En valsmelodi och Får jag lämna några blommor av Nils Ferlin.
Olle Adolfsson: Trubbel, Det gåtfulla folket.
Martin Koch: Blomman, Lyckan.
Och den sorgligaste av dem alla- som jag nästan inte stod ut med att höra: Beatrice Aurore efter en dikt av Harriet Löwenhjelm.
Men det jag tyckte mest om att höra, som jag verkligen älskade och som gick rakt in i hjärtat, det var skillingtrycken. Mamma kunde många och vi hade de flesta av Margareta Kjellbergs skivor, både på "stenkaka" och vinyl. Några jag minns är: Alpens ros, I låga ryttartorpet, Amanda och Herman, Skeppet Skulda, Lejonbruden, Mossbelupen hydda.
Jag lärde mig de flesta utantill och till mina klasskamraters fasa (antar jag) brukade jag då och då sjunga ett skillingtryck på "roliga timmen" som vi hade på lördagarna i skolan. Jag minns särskilt att jag stod framme vid tavlan och sjöng vers efter vers på den entoniga "I låga ryttartorpet" som hade 24 verser tror jag. Vår "fröken" fick be klassen flera gånger att vara tysta och sluta kasta papperstussar på varandra. Undrar varför..?
Här är ett av de skillingtryck som mamma spelade och sjöng. Jag kan än idag känna den spännande, mystiska, sorgliga, vackra stämningen från orden i visorna. De är en skatt verkligen.
Han upptäckte häpen att han var sminkad. Hans eget ansikte var sminkat på en okänd ansiktsoval. De välbekanta dragen i spegeln, så länge tvättäkta, började blekna. Vilket ansikte skulle bemäktiga sig arenan och inifrån gradvis bemåla hans hud? Vem skulle tilltala honom ur spegeln?
Vad kan man göra av en gammal loppisram och några sparade nycklar, en regnig sommardag?
Jag skrev ut ett foto jag tagit på lite sparade släktbrev, satte en tjock pappskiva på baksidan, gjorde små hål och fäste nycklarna med metalltråd. Eftersom både breven och nycklarna är "arvegods" känner jag lite extra för detta lilla "konstverk".
Kärrbogärde, Hemsjö 21 juni 1952
Foto: Sune Stigsjöö
Jag har för ett tag sedan blivit tillfrågad om jag vill ordna en fotoutställning med några av min pappas svartvita foton. Det vill jag väldigt gärna. Jag vet att han själv ibland funderade på att i någon form visa bilderna. Eftersom jag inte är så kunnig när det gäller format och förstoring kommer jag att lära mig mer om detta och ta lite hjälp med framkallning i större format. Jag återkommer om/när utställningen blir aktuell.
Jag har sammanställt en liten film av foton från familjealbumen. Den visar mamma, pappa, min bror och jag när vi hyrde torpet Hallen i Hemsjö utanför Alingsås 1957-1959. Alla foton är tagna av min pappa Sune Stigsjöö, utom de han själv är med på. De är troligtvis tagna av mamma. Eftersom min pappa var en duktig fotograf och det finns många fler fina foton, kommer jag nog att sammanställa fler stillbildsfilmer som kan dyka upp här på bloggen. Håll till godo med lite barndoms- och 50-tals nostalgi.
Vägra din skänk av dödsskräck! Låt höstens sjöar gå vitskummiga av ångest i väntan på isen! Kalla döden vid namn men vänd honom ryggen som vore han bara livets maktlösa skugga Kanske tövar han då att i förtid tafsa närgånget på ditt liv skäms lite och betraktar i ett ögonblicks nästan rörd kontemplation hur livet drömmande lyser Och hugger för sig
Ur: I stormens öga av Sune Stigsjöö
Fripress 1987
Min pappa hann skriva bl.a. två diktböcker innan han så hastigt och oväntat avled i en hjärtinfarkt den 18 december 1989. Hans dikter betyder mycket för mig och jag delar med mig av dem här i bloggen då och då, i all anspråkslöshet med egna illustrationer.
Igår blev det en loppisrunda och jag hittade en hel del som jag tyckte om.
En låda med gamla ovala ramar och fyra askar med bestick. En broderad duk och en kudde i fina färger. Dessa gamla handarbeten är fantastiska och klart undervärderade.
Barometern hittade jag också för ett tag sedan på en loppis.
Två askar med gafflar och två med knivar från Jönköpings Vitmetallfabrik. Askarna var orörda med garantisedel kvar. Garanterat rostfria och jättefina.
Underbar kudde och fina tavlor. Kunde inte motstå dem trots att jag inte har mycket plats kvar på väggarna.
Jag älskar gamla tryckta dukar och hittade två stycken igår. En fin gammal skål och två vykort från Alingsås. På det ena ser man huset där jag växt upp.
Hittade också några tallrikar "Druva" från Rörstrand som kompletterar mitt andra blåvita porslin som är både loppisfynd och arvegods.
