Bron över Säveån vid Häradsvad ("Härsvad") i Vårgårda Kommun, byggdes 1898 och skulle haft två valv. Men Klara Pettersson (1844-1913) i Ödegärdet, krävde att ett tredje valv skulle byggas. Hon lyckades genomdriva detta och valvet kom att kallas "Klaras åra". Kanske behövde hon ett bra ställe att tvätta på inte långt från hennes gård.
Hela bron på ett foto från Kulturlagret/Vänersborgs Museum. Foto:Gustaf Ewald 1936.
När jag var liten sjöng min mamma mycket och spelade gitarr till. Hon tyckte mycket om gamla svenska visor, både glada och sorgliga. Jag sjöng ofta med och lärde mig på så sätt många av vår svenska visskatts vackraste melodier. De jag minns särskilt är:
Evert Taube: Så länge skutan kan gå, Pierina (som vår hund fick heta), Flickan i Havanna och många fler.
Nils Ferlin: Inte ens en grå liten fågel, När skönheten kom till byn, Stjärnorna kvittar det lika.
Lillebror Söderlund: tolkningar som En valsmelodi och Får jag lämna några blommor av Nils Ferlin.
Olle Adolfsson: Trubbel, Det gåtfulla folket.
Martin Koch: Blomman, Lyckan.
Och den sorgligaste av dem alla- som jag nästan inte stod ut med att höra: Beatrice Aurore efter en dikt av Harriet Löwenhjelm.
Men det jag tyckte mest om att höra, som jag verkligen älskade och som gick rakt in i hjärtat, det var skillingtrycken. Mamma kunde många och vi hade de flesta av Margareta Kjellbergs skivor, både på "stenkaka" och vinyl. Några jag minns är: Alpens ros, I låga ryttartorpet, Amanda och Herman, Skeppet Skulda, Lejonbruden, Mossbelupen hydda.
Jag lärde mig de flesta utantill och till mina klasskamraters fasa (antar jag) brukade jag då och då sjunga ett skillingtryck på "roliga timmen" som vi hade på lördagarna i skolan. Jag minns särskilt att jag stod framme vid tavlan och sjöng vers efter vers på den entoniga "I låga ryttartorpet" som hade 24 verser tror jag. Vår "fröken" fick be klassen flera gånger att vara tysta och sluta kasta papperstussar på varandra. Undrar varför..?
Här är ett av de skillingtryck som mamma spelade och sjöng. Jag kan än idag känna den spännande, mystiska, sorgliga, vackra stämningen från orden i visorna. De är en skatt verkligen.
Han upptäckte häpen att han var sminkad. Hans eget ansikte var sminkat på en okänd ansiktsoval. De välbekanta dragen i spegeln, så länge tvättäkta, började blekna. Vilket ansikte skulle bemäktiga sig arenan och inifrån gradvis bemåla hans hud? Vem skulle tilltala honom ur spegeln?
Vad kan man göra av en gammal loppisram och några sparade nycklar, en regnig sommardag?
Jag skrev ut ett foto jag tagit på lite sparade släktbrev, satte en tjock pappskiva på baksidan, gjorde små hål och fäste nycklarna med metalltråd. Eftersom både breven och nycklarna är "arvegods" känner jag lite extra för detta lilla "konstverk".
Kärrbogärde, Hemsjö 21 juni 1952
Foto: Sune Stigsjöö
Jag har för ett tag sedan blivit tillfrågad om jag vill ordna en fotoutställning med några av min pappas svartvita foton. Det vill jag väldigt gärna. Jag vet att han själv ibland funderade på att i någon form visa bilderna. Eftersom jag inte är så kunnig när det gäller format och förstoring kommer jag att lära mig mer om detta och ta lite hjälp med framkallning i större format. Jag återkommer om/när utställningen blir aktuell.
