Mormorsrutor

 

 

Mormorsrutor är bland det roligaste man kan virka tycker jag.

Nu är filten äntligen färdig och det var tur att garnet räckte precis på centimetern. Enligt garnaffären går det nämligen inte längre att få tag på just detta garn.

Böcker böcker böcker

 

Det har alltid funnits massor av böcker i mitt föräldrahem under min uppväxt.

Romaner, noveller, diktböcker, klassiker och många andra intressanta titlar.

 Böcker betyder för mig, förutom läsupplevelse, även en slags rikedom, trygghet och hemtrevnad.

Väldigt många av böckerna har jag aldrig läst och andra läste jag för längesedan i ungdomen. Sen rullade livet på och det har inte riktigt blivit tid över för läsning.

 

 

 

Jag har förstås sparat så många jag kunnat även om jag egentligen inte har plats och många ligger fortfarande nerpackade i förrådet. Men jag älskar dessa gamla böcker med sina tummade omslag.

 

 

 

NU är tiden kommen, nu när jag äntligen har fått tid, har jag tänkt att börja läsa dem. Jag har ett eget stort bibliotek och det är bara att vraka och välja. Det är underbart!

Allt har sin tid

 

 

En brasa och ett avslut.

En låda fylld av delar från ett 40årigt yrkesliv.

Minnesanteckningar, protokoll, PM, utskick, mallar, planeringar, utbildningar.

Fick med mig detta när jag för knappt ett år sedan städade ur mitt arbetsrum

och sakta stängde dörren för sista gången.

Nu lever jag i nästa period av mitt liv. 

Allt har sin tid.

 

 

 

Dikt

 

 

                                                                      Åt var och en

                                                      Åt var och en sparad en Kejsarmantel
                                                                            och en Marmortron
                                                      Äntligen och till sist åt var och en
                                                                            en kröning!

                                                      Smycket fäst vid pannan
                                                                           slutna ögon, blygt leende
                                                      till sist åt var och en
                                                      en Mantel av snö en Krona av is
                                                                           under stjärnfläckig sammet

                                                      Tyst, inte en blinkning nu, orörlig
                                                      så att intet i konstverket rubbas
                                                      Stör inte Äntligen Undkommen


                                                                                     Sune Stigsjöö:  I Stormens öga
                                                                                     Fripress 1987

                                 En dikt om den oundvikliga och ibland, befriande döden.
                                
                                       

Bron vid Häradsvad

Bron över Säveån vid Häradsvad ("Härsvad") i Vårgårda Kommun, byggdes 1898 och skulle haft två valv. Men Klara Pettersson (1844-1913) i Ödegärdet, krävde att ett tredje valv skulle byggas. Hon lyckades genomdriva detta och valvet kom att kallas "Klaras åra". Kanske behövde hon ett bra ställe att tvätta på inte långt från hennes gård.

Hela bron på ett foto från Kulturlagret/Vänersborgs Museum. Foto:Gustaf Ewald 1936.

Visor och minnen

När jag var liten sjöng min mamma mycket och spelade gitarr till. Hon tyckte mycket om gamla svenska visor, både glada och sorgliga. Jag sjöng ofta med och lärde mig på så sätt många av vår svenska visskatts vackraste melodier.  De jag minns särskilt är:
Evert Taube: Så länge skutan kan gå, Pierina (som vår hund fick heta), Flickan i Havanna och många fler.
Nils Ferlin: Inte ens en grå liten fågel, När skönheten kom till byn, Stjärnorna kvittar det lika.
Lillebror Söderlund: tolkningar som En valsmelodi och Får jag lämna några blommor av Nils Ferlin.
Olle Adolfsson: Trubbel, Det gåtfulla folket.
Martin Koch: Blomman, Lyckan.
Och den sorgligaste av dem alla- som jag nästan inte stod ut med att höra: Beatrice Aurore efter en dikt av Harriet Löwenhjelm.
Men det jag tyckte mest om att höra, som jag verkligen älskade och som gick rakt in i hjärtat, det var skillingtrycken. Mamma kunde många och vi hade de flesta av Margareta Kjellbergs skivor, både på "stenkaka" och vinyl. Några jag minns är: Alpens ros, I låga ryttartorpet, Amanda och Herman, Skeppet Skulda, Lejonbruden, Mossbelupen hydda.

 

Jag lärde mig de flesta utantill och till mina klasskamraters fasa (antar jag) brukade jag då och då sjunga ett skillingtryck på "roliga timmen" som vi hade på lördagarna i skolan. Jag minns särskilt att jag stod framme vid tavlan och sjöng vers efter vers på den entoniga "I låga ryttartorpet" som hade 24 verser tror jag. Vår "fröken" fick be klassen flera gånger att vara tysta och sluta kasta papperstussar på varandra. Undrar varför..?

 

 

 

 

 

Här är ett av de skillingtryck som mamma spelade och sjöng. Jag kan än idag känna den spännande, mystiska, sorgliga, vackra stämningen från orden i visorna. De är en skatt verkligen.

Dikt

                                                                                                   Foto: Sune Stigsjöö 1948



                                                        Morgontoalett

                             Han upptäckte häpen att han var sminkad.
                             Hans eget ansikte var sminkat på en okänd ansiktsoval.
                             De välbekanta dragen i spegeln, så länge tvättäkta, började blekna.
                             Vilket ansikte skulle bemäktiga sig arenan
                             och inifrån gradvis bemåla hans hud?
                             Vem skulle tilltala honom ur spegeln?



                                                                                                   Ur: Påfågeln och stjärnan
                                                                                                          Sune Stigsjöö 1989